Tack och farväl Seremedy
Seremedy...
Första gången jag hörde det var när jag träffade KaiPon för första gången.
Efter att ha varit vänner på "Bilddagboken" i nästan 4 år så hade vi bestämt att ses i Stockholm. Mitt under våran promenad genom staden säger KaiPon plötsligt: "Du! Ska vi skaffa biljetter till Seremedys spelning i augusti? !"
Jag: "......... Se...remedy? Va?"
Det slutade med att vi gick in i en skivbutik på Drottninggatan och köpte varsin biljett.
Några dagar senare fick jag höra att Seremedys musikvideo till "NO ESCAPE" skulle komma ut om knappt en vecka.
Jag googlade lite bilder, videos och blev vän med några av de sköna killarna på Facebook. Och när NO ESCAPE kom ut var jag trollbunden.
Jag spelade musikvideon gång på gång, visade den för så många vänner jag kunde och delade den så gott jag kunde på nätet.
När den 4:e Augusti kom var jag bara glad över att jag skulle få se och höra det här bandet live. Och efter konserten var jag lycklig, mer peppad på vad livet kunde erbjuda, och bestämde mig för att ta Seremedy som inspiration till att finna mig själv. (Jag är en delad människa, men nu vet jag när jag mår som bäst för att jag har vågat ta reda på det.)
Jag glömmer aldrig KaiPons kommentar när vi gick från Fryshuset den gången.
KaiPon: "Så jävla sköna killar! De är så fucking duktiga! Jag ska cosplaya som Yohio en dag!"
Jag: "Hahaha.... Ja, gör du det så cosplayar jag Seike."
KaiPon: "Deal! Det kommer bli awesome när vi går där som dom två!"
Mitt skämt blev till verklighet. Jag som aldrig cosplayat eller varit speciellt intresserad utav det skaffade fram saker så att min Seike cosplay blev gjord till StorCon 2013. (Kan ni tänka er folks miner i sovsalen kl 8 på morgonen när de ser "Seike" gå genom sovsalen och ut igen? Det var guld värt!)
Efrer spelningen i Fryshuset bestämde jag mig för att ta några dagars semester i Härnösand. För den 18 augusti hade min bästa vän gift sig, och dagen innan hade jag visat NO ESCAPE videon, vilket ledde till att hon ville direkt se Seremedy. Så i början av september spelade killarna på sin gamla skolgård i Sundsvall. Och jag gick då med min bästa vän och fick nackspärr pågrund av jag aldrig har headbangat så mycket som jag gjorde på den spelningen! Så kul!
Sorgen över att bandet splittrades 2013 var hemsk. Jag satt i bilen och läste lite nyheter, och det första jag får se när jag loggar in på Facebook är: SEREMEDY SPLITTRAS.
Jag som väntade på att min lillebror skulle bli klar i skolan började gråta och kände bara en tung sten över mina axlar, en sten i hjärtat och en i min mage. Tanken på att aldrig få se det här gänget live igen kändes så tungt och hopplöst.
Tanken på att aldrig se Linders styrka bakom trummotna igen. Aldrig se Jenziihs tystlåtna men starka gestalt med basen igen. Aldrig se Yohios kvicka och talangfulla fingrar över sin gitarr igen. Aldrig se Rays charmiga leende, skämt och stolthet bakom gitarren. Och framför allt...aldrig mer se Seikes energi och glädje på scenen som han så lätt sprider på sina bandmedlemmar och publiken. Allt det och mer därtill kände jag bara sorg till att förlora. Jag och många fler....
Men så igår... LÖRDAGEN DEN 20 : e SEPTEMBER.
Seremedy återförenades för en natt. En natt som jag upplevde med alla möjliga känslor.
Allt tjafs som varit i kön, alla som gråtit och skrikit innan konserten ens börjat, mm... Allt jag jag gått och suckat åt hela dagen och tänkt: "Det är inte värt det. Det är inte värt att stå här med alla gnällspikar för att se det här!"
Men jag tänkte tillbaka på hur kul jag hade haft på de två spelningar jag varit på, och den dagen jag satt och grät i bilen..det fick mig att hålla ut utan att skrika åt några som betedde sig som småbarn.
Och jag ångrar inte en sekund!
Seremedys återförening var något utöver det vanliga. Man kände verkligen att de gav allt. Allt och lite till... Spänningen att se dem igen, längtan efter att få höra de här underbart bra låtarna live igen, drömmen om ett fantastiskt avslut och speciellt: kärleken fansen visade och bandet visade fansen.
Kommer aldrig glömma den här natten. Den har spikats fast i min själ.
Det var så mycket bättre än jag trodde det skulle vara. Och att MadMan Seike Clowniac och hans gäng kunde gå över mina förväntningar... det borde inte vara en överraskning, men det var det. Ljudet, ljuset, stämningen, ALLT. Allt var helt perfekt.
Killarna bjöd på en brakfest som de lovat. Och deras nya låtar lyfte taket!
Jag höll mig länge, så länge jag kunde... men i sista låten...när jag hörde att Seikes röst började vika för tårar, då kände jag att det brände i ögonen. Och när alla stod på rad och bugade för sina fans kom tårarna... Då kände jag att det var över.
Och det absolut finaste: Folk vet att Seike och Yohio har varit som bröder. Folk vet att dom har bråkat ordentligt. Och då... att se deras broderliga samspel på scenen igen var hjärtskärande. Speciellt när de kramade om varandra på scenen innan de gick ut tillsammans.
Jag storgrät. (Jag gråter just nu...bara för att jag tänker och skriver om det!)
Pojkar! Önskar verkligen att det inte skulle behöva sluta så här! Men livet har många vägar och vägskäl, och ni råkade komma till ett vägskäl där inte alla ville åt samma håll.
Jag är i alla fall glad och VÄLDIGT STOLT över er alla. Stolt att ni gick tillbaka till vägskälet och samarbetade en sista gång innan ni går vidare åt erat håll. Ni är guld värda. Allihopa.
Tusen tack för att ni gavs oss detta avslut. Det uppskattas världen över.
R.I.P SEREMEDY
Och till alla er där ute: STAY MAD ...forever and little more.
