sachiyosilver.blogg.se

Vart ska man börja?
När man föddes? När man fick första smällen i skolan? Den första stenen som träffades en skalle och man blev kallad klenis för att man grät.
Eller varför inte den dagen man insåg att man är ett missfoster i vissas ögon och en ängel i andras? Den dagen man drog på sig det svarta sminket, den svarta skinnjackan och drog på sig det där pokerfacet som folk backar undan för...?
Varför kom aldrig den dagen då man kunde älska sig själv, stå för den man är utan att känna sig slagen och framför allt... våga älska någon utan att må illa i både hjärta och kropp?

Ni som känner mig... Är ni säkra på att ni känner mig?
Ni som stöter bort mig utan att känna mig... Varfrö ger ni mig inte chansen?

Min historia börjar som alla andras... Man blir född utan vetskapen om vad man är eller vad man gör.
Men efter att jag hade fått andas riktig luft i 30 minuter drogs jag in i en värld som har stått mig nära om hjärtat, men samtidigt blivit mitt fall.
När mina första 30 minuter av livet hade pågått ögde jag min första häst. En C-Ponny som var född 2 månader innan mig på min farfars gård.

Jag är född till Gotlänning i Visby, men när jag var 2 år föddes en bror till mig... En bror som fick diagnosen Autism.
Jag och min äldre halvbror fick ta smällar, men vi fick även mer kärlek än man kan önska sig. Våra föräldrar visste att vi skulle bli utstötta för att den nya skulle få en massa uppmärksamhet, men så skulle det inte bli enligt dem.
Vi fick lika mycket uppmärksamhet, alla tre!

Med åren kom fler problem och mina föräldrar drog med mig och min lillebror till fastlandet. Där började nya liv.... Nya liv som jag aldrig riktigt har uppskattat.
Här skulle våra liv mest utspela sig, då inga skolor på Gotland passade min lillebror med Autism.
Jag var glad över våran barnflicka från Estland. Hon fanns alltid där för mig som liten och jag ville vara med henne hela tiden. Minns att jag ibland önskade att hon hade varit min storasyster. Har alltid velat ha en syster, men den önskningen har aldrig fått gå i uppfyllelse för mig.

Men med tiden försvann hon mer och mer... Och jag fick klara mig själv... Börja skolan... Hitta vänner... Vänner.... Vänner var inte svårt att få, men att behålla.
I flera år kom och gick vänner som de ville. Jag fick en ganska bra vän i förskolan... Men hon övergav mig när vi slutade och hörde aldrig av sig, trotts att hon fick mitt nummer, men jag fick inte hennes.
I första klass, 7 år gammal, fick jag en vän som jag trodde att jag alltid skulle kunna lita på. Men jag trodde fel....
När killarna i klassen och klasserna över mig började kalla mig för saker och slå mig fanns hon inte där. Då gick jag alltid ensam i skuggorna.
Det fanns tillfällen hon fanns där för mig, men 7 av 10 gånger var hon det inte.

I andra klass.... Tredje... Fjärde.... Jag var  mobbad, slagen, skakad.... Jag blev trasigare för var dag som gick. Jag vågade knappt göra något utan att NÅGON såg mig.
Dessutom hade jag blivit utsett till den "snällaste tjejen i klassen". Så jag var den som fick ta hand om de nya eleverna som började i våran klass. OCh alltid var det samma sak... Vi blev vänner i 2 till 3 veckor... Sen hittade hon intresset i de andra eleverna i klassen och jag blev åter ensam.
Jag kunde stå på skolgården och se killarna som spelade fotboll och mellan varven ropade de "Hey Atombomb" till mig (det blir så om man är lite rund och heter Antonia).
När jag väl vände mig om kunde jag se alla tjejerna i klassen som höll på med något. Vissade hoppade hopprep. Andra bytte bokmärken. Vissa lekte med sina nya mobiler. Och de övriga kollade på killarna som spelade fotboll eller åkte skateboard.
Det hände ibland att ajg fick vara med och hoppa hopprep, men för det mesta hörde man att "det dundrar i marken när du hoppar" eller så snubblade man och hörde "bara 35 hopp? Har du så dålig kondis Atombomben?"

Vissa dagar önskade jag bara skulle ta slut.... Gymnastiken var inget intresse för mig. Läraren tyckte väl att jag "överbelastade" min kropp i övningarna vi gjorde.
Det komiska var att tack vare min farfars gåva... Hästen jag fick när jag föddes... Tack vare den hade mitt hästintresse vuxit. Jag hade numera 7 hästar jag red dagligen efter skolan. Så min kondition slog flera av tjejernas i klassen och några killars. Klart det fanns de som var bättre än mig, men även om jag var störst och "snällast" så var jag inte sämst av dem alla!

Femte och Sjette klass var ingen höjdare.
Jag hade fortfarande ingen vän jag kunde lita på till hundra procent. OCh min vän jag hade fått under första året hade gett upp mig nästan helt och umgicks nu bara med två andra tjejer. Dom tre ihop gick bara inte. Hela klassen var trött på dem. Men så var det med alla.... Alla hade sina grupper. "Sätt inte dom två ihop för då hör vi inget!" "Dra isär dom där 3 annars får vi höra dem fnissa hela lektionen!"
Lärarnas mest sagda komentar: "Sätt dig bredvid Antonia om du inte kan hålla dig lugn."
Elevens svar: "Men måste jag...? Kan jag inte sitta bredvid Malin istället? Men jag vill inte sitta bredvid Antonia!"
Visste aldrig om jag skulle ta det från läraren som en komplimang "Antonia är en lugn och fin tjej, sätt dig bredvid henne och lär dig något" eller om jag skulle ta det som ett... "där är den tysta och tråkiga tjejen, lev med det!"
Från eleverna var det alltid negativa tankar jag fick.

I sjunde klass hade jag tröttnat på allt och hade blivit den där som bara gick runt i jeans, skjorta och håret uppsatt i en hästsvans.
Jag fick en kompis då faktiskt. Ziiia. Jag trodde att jag alltid kunde lita på henne... Men jag hade fel... I nionde klass skämde hon ut mig i hela klassen genom att berätta att jag hade fått min mens utan att ha lagt märke till det och jag hade tvättat mina trosor i ett handfat på ett av hotellen vi hade bott på.
Vi hade fått information om att det fanns en tvättmaskin på "hotellet", men ärligt... Hur många mobbade tjejer i 15 års åldern ställer sig längst fram i kön och säger: "Hey, kan du tvätta mina trosor som är dränkte i blod?"
Ziiia bad om förlåtelse, emn ärligt.... Efter den kvällen har jag EXTREMT svårt att lita på folk som säger att de är vänner med mig.
Jag säger till vissa att jag litar på dem, mina bästa vänner då mest, men jag står alltid på vakt för att något ska gå fel.
(Ziiia och jag är vänner än idag. Vi hinner inte umgås så mycket, men vi båda lärde oss något utav klassresan till polen och mina menstrosor.)

Men jag var inte färdig... När jag väl gick ut nian hade jag inga toppbetyg och jag var trasig inombords. Jag var så trasig att jag fortfarande var den där jeans klädda tjejen med håret uppsatt i en hästsvans... Jag hade inte vågat ändra på mig. För om jag skulle ändra på mig skulle allt bli värre. Om jag FÖRSÖKTE passa in på något sätt.
Utan att säga det till någon hade jag köpt en stadig krok och samlat på mig ett bra rep.... Detta skulle bli min sista sommar.

När hösten närmade sig, och jag hade börjat förbereda mig inför mitt svartnande ögonblick. Jag hade valt en låt som skulle bli den sista jag hörde på medans världen omkring mig skulle slockna.
Två veckor innan jag tänkte göra det ringer min telefonoch en kvinna säger att jag har kommit in på Wendela Hebbegymnasiet i Södertälje, med inriktning Teater/Scenkonst.
Det hade varit några av mina första handsval, och jag började fundera hur jag skulle göra. Skulle jag fullfölja min plan eller skulle jag ge gymnasiet en chans?
Jag visste hur svårt jag hade för nya människor och den där delen med att lita på folk.... Och efter att ha blivit mobbad och en hel del utstött ända från lekskolan upp till nionde klass... Tja, hur skulle du reagera?
Jag tog mig i kragen och sa till mig själv. "Försök. Ge det 3 veckor. Funkar det inte har du repet och kroken kvar."

De tre första dagarna var jag ett vrak.
Den nya klassen var livlig, men samtidigt var alla blyga... Det kändes som ett "BESTÄM ER NÅGON GÅNG!". Men det var bara sånt jag tänkte. Tänkte... Jag sa inget förrän någon talade med mig överhuvudtaget.
Jag blev förvånad när en tjej, mycket mindre än mig, kommer fram och frågar om jag bor i Järna. Jag svarar nej, men att jag gick i skola där från Lakskolan och uppåt. Det visade sig att hon hade gått på skolan mittemot min. 8Jag visste inte om jag skulle se det som bra eller dåligt, då våra skolor inte kommer så bra överrens... Men genom att hon började prata med mig och dra med mig i gänget gjorde att något löstes upp inom mig. Något som fick mig att slappna av en smula.)

Vi åkte på läger ihop med hela klassen. Det brukar tydligen teaterleverna få göra för att lära känna varandra ordentligt.
Första kvällen hade jag lärt mig 13 av 15 namn.... Jag låg och tänkte på dem
medans jag låg och läste Harry Potter i rummet jag och 3 till skulle sova i.
Plötsligt hör jag att någon ute i stora rummet frågar efter en "Aldiana".
Min tanke: "Det finns ingen som heter Aldiana här..."
"Hon kanske vilar." "Fråga henne om hon vill vara emd och spela kort!" "Visst! Aldiana."
Jag tänker i mitt stilla sinne: "Är ni allvarliga? Ni kan för fan inte mena att ni får "Antonia" till "Aldiana"! Hur dumma är ni egentligen?"
Draperiet dras undan och jag hör en röst: "Aldiana, vill du vara med och spela kort?"
Mitt tålamod efter flera år i skolan med "Atombomb" och andra smeknamn klarar inte av att folk kallar mig något så dumt som "Aldiana".
"NEJ! OCH JAG HETER ANTONIA!"
Då var min kväll förstörd och alla i klassen hade fått klart för sig att jag hade en kort stubin.

Åren gick framåt....
Jag lärde mig att sammarbeta med folk på ett annat sätt. Jag lärde mig ta in dem istället för att bara se på dem. (Tackar alla teater övningar amn har fått stå ut med för att ens VÅGA lita på någon.)
I andra ring fick vi en elev som hade haft heltids praktik i ett år... Jag var grymt emot att hon började i våran klass. Minnerna av nya elever jag tog hand om, blev vän med och sen blev mobbad av kröp upp längs min ryggrad och gjorde mig svettig.
Jag andades ut när INGET om att "ta hand om den nya eleven" kom på tal och gick till en uppgift vi hade fått. (Egentligen var det en grupp uppgift med 2-3 pers per grupp. Men man kunde göra den ensam, vilket jag valde att göra.)
Men när sekunder hade gått så kände jag längs hela ryggen att någon är på väg emot mig. (Jag har takfönstersyndromet, men tack vare all ridning så har jag lyckats träna upp den till min fördel. Därför har folk svårt att smyga sig på mig för att skrämma mig... Jag vet redan att som är där.)
Iaf.... Vår nya elev kommer fram, stirrar på mig och säger "Hej."
"HELVETE!!!" tänker jag och vänder mig om så att jag kan se på henne. "Heeeey.....!" säger jag i en förvrängd ton.
"Ska vi göra grupparbetet ihop?"
"TUSAN! Kunde hon inte ha gått till Daniel eller någon annan idiot? Varför just mig?!" Som tur är tänker jag bara det, men jag är jue sen gammalt stämplad i pannan med "snäll tjej", så mina känslor säger till svar: "Viiiiiisst."
Men när läraren har sagt sitt, och jag har sagt något som förvränger hans tal börjar min kamrat att skratta så hon ligger dubbelvikt.
Lisa.... Du var min första riktiga vän jag kunde lita på i alla väder. <3

När gymnasiet var slut hade jag förändrats. Inte bara på insidan, utan även mitt yttre.
Jag hade äntligen vågat förändra mig. Våga visa mig i kläder jag aldrig skulle drömma om 5 år tidigare!
Numera gick jag inte längre i de där urtvättade jeansen, med ett linne och jenas skjorta och hästsvans till.
Numera gick jag i: Svarta moderna jeans, gärna en grå, brun eller svart t-shirt med tryck, svart tjocktröja, skinnjacka, svarta stövlar, svartsminkad och rufsigt hår med stora örhängen och andra smycken till.
Vissa kallade mig för "jävla emo unge", men jag såg mig inte riktigt som emo iaf... Jag kände att jag passade in i emo gruppen och ville gärna vara med dem, men samtidigt så hade jag andra ideer... Jag hade börjat lyssna till JRock (Japansk Rock) och såg att jag passade mer in bland dem. Så jag säger att folk får kalla mig vad de vill, men jag är en kombo mellan emo och JRockare när vi pratar kläder.

Det var mitt skol liv.... Men ananrs då? Vad hände hemma som gjorde att jag fortsatte gå till skolan och nästan aldrig kom för sent?

Ända sen jag var 5 år har jag fått jobba. Mina händer liknar min pappas...Stora, grova, kraftiga händer... Inte ett dugg likt de där fina femenina händerna jag skulle vilja ha! Och samma sak med min kropp....
Jag har aldrig velat vara så stor och kraftig som jag är. Men så fort man har sagt: "Jag ska gå ner i vikt!" så har mamma och pappa ALLTID bjudit på mat jag inte kan säga nej till!
Jag och farmor kom fram till att det är "överlevarinstinkten som talar". Men jag är uppfödd med god, fräsch, bra mat... Jag har aldrig fått en kartong med fryst mikromat av någon av mina föräldrar! Så, jag är typ "inställd" på att maten ska smaka bra och då ska man visa det genom att äta.
Det är ett problem jag har och jobbar på att bli av med!

Men nu då...
Min relation till mamma och pappa....
Hur ska man förklara....
Om man är 12 år, och vaknar att man blöder för första gånger från underlivet... Är det då man ska springa till sina föräldrar (iaf sin mamma) och säga till om saken? Det gjorde inte jag. Jag rullade ihop toapapper och gick till skolan i alla fall.
Om man lyssnar till sin mamma eller pappa som säger "du är vårat allt. Vi hjälper dig med vad som helst du ber om." Och den dagen man ber om något får man en utskällning för att "det är omöjligt", eller "inte nu", eller "det har jag aldrig sagt"... slutar man be om saker då?

Så har det alltid varit. De säger en sak...menar något annat. Håller nästan aldrig det dom lovar.

Jag kan inte dra allt de gjort emot mig....
Men saker som klamrar sig mest fast är när pappa jagar mig med ett ridspö längs vägen hem från stallet.
Slaget emot min kind...
Orden som ekar inom mig... "Du kunde ha blivit något." "Du är helt värdelös." "Varför ska jag hjälpa dig om du inte ens kan göra det jag ber om."

Eller mammas ord: "Du är en sån inkompetent idiot så det är inte sant." "Om du inte var så fet skulle fler killar vilja umgås med dig." "Det är ditt eget fel att du och pappa inte kommer överrens."

Det där sista gnager mest i mig....
När mamma och jag pratar och allt är lugnt mellan oss (inte ofta det händer, men iaf) så kan hon försvara mig och säga att det är pappa som inte vill något och att det är han som är den tjurskalliga i familjen.
Sen, om jag går till pappa när allt är lugnt mellan oss (ännu sällare än jag och mamma, men iaf) så säger han: "Det går inte att prata med mamma, hon ska bara ha sin vilja fram och...bla bla bla..."
Sen kan de gå sig samman och säger: "Hon är dum i huvudet!" "Lat! Lat är vad hon är!" "Hon ser inte klok ut i de där kläderna!"

Tack mina kära föräldrar som gav mig detta liv. -.-
Allvarligt, om ni hatar mig så mycket...varför var ni då tvungna att göra just DET just DÅ just DEN DAGEN?! ><

Jaja... Det finns mycket man kan klaga över....
Min 12 år äldre storebror hatar mig. och har skrivit till mig via sms: "Skaffa inga barn. Du gör världen en tjänst om du inte förökar våra dåliga gener."
Vi har ingen kontakt längre....

Min kompis Amanda jag träffade för flera år sen på Globen gick bort i Cancer 2008. Det sorgliga är att jag inte vill prata om henne för mamma och pappa.... De skulle bara börja ställa massor med frågor om hur vi träffades, vad vi brukade göra, mm....

Samma sak med min kompis Chris... Han har varit här en gång, men jag har förbjudit honom att komma hit igen pga av mammas ilska över mig.
Jag kan knappt andas när hon ser mig med nya människor hon inte känner.

Så är det med ALLA mina vänner: "Vem?" "Gammal?" "Bor?" "Vem?" "Vad?"
Det jobbigaste är att frågor ställs om och om och om igen.....!

Som under gymnasiet! Jag, Jennifer och Anders skulle åka till Heron City för att se Spider-Man 3. Jag sa till amma och pappa EN VECKA innan: "På fredag ska jag Jennifer och Anders till Heron City för att kolla på Spider-Man 3. Går det bra?"
Pappa: "Vilka ska du gå med?"
Jag: "Jennifer och Anders."
Pappa: "Vilka är de då?"
Jag: "Mina klasskamrater."
Mamma: "Vad ska ni göra då?"
Jag: "Sa jag inte det...? Gå på bio."
Pappa: "Vad ska ni se?"
Jag: *suck*

När det har gått 2 dagar så säger pappa att han måste ha hjälp av mig på fredag med något.
Jag: Men, jag ska ju på bio då."
Pappa: "Jasså? Med vem då då?"
(Jag tänker: "Skjut mig, snälla!")

Dagen innan:
Mamma: "Vad ska du göra imorrn då?"
Jag: "Jag ska rida så många hästar jag hinner mellan klockan sex och elva, för sen ska jag dra till Heron."
Pappa: "Vart skulle du?"
Jag: "Heron City. Jag ska jue på bio idag."
Mamma: "Med vem?"

Oc så har det alltid varit... Alla år.... Dagar... Nätter.... DET ÄR SJUKT! ><
Men om dom är så jävla ointresserade första gånger jag berättar, varför måste de då fråga ut mig 2-5 gånger innan det sker!!!!! >< Och dom minns det ändå inte!

Och sen har vi det där jag nyss skrev.... "Jag ska rida så många hästar jag hinner ...."
Rider jag inte minst 8 hästar om dagen så är det en dålig dag! Och då måste jag rida igen det dagen efter!
Gör jag inte det utan tar en halv dag ledigt, då är jag OINTRESSERAD.

Jag menar... Kom igen...!
Jag är en tjej med takfönstersyndrom.
Intresse för: Hästhoppning, skrivning, musik, dockor, mode, designe, resa och självklart vänner.
Jag drömmer om: Ett bra liv med många skratt och minst ett bra jobb. Barn i framtiden som älskar mig för den jag är.

IDAG:
Om jag inte rider tillräckligt många blir jag sparkad och får stämpeln att jag är ointresserad av allt.
Jag kan inte åka någonstans utan att bli utskälld för att jag inte har körkort.
Pappa tror jag är lesbisk bara för att jag hänger med en som är en av mina bästa vänner, men hur jävla lätt är det att träffa killar när man inte har tid att träffa nya människor ens! >< Och jag kan jue inte ha något förhållande heller, för jag har jue inte tid till att umgås med vänner, hur ska jag då ha tid till min kille?!

Dessutom....
Så som killar har behandlat mig.... Är det svårt att förstå varför jag är rädd för kärlek över huvud taget?
Killar har: Kastat stenar på mig. Slagit mig. Mobbat mig. Lurat mig. Försökt våldta mig. (Det vet inte mamma och pappa om, men jag blev nästan våldtagen en gång.... Är inte det en sak man ska tala med sina föräldrar om? NEPP! Inte när man mår som man mår pga dem!)
Sen träffar jag aldrig någon kille som vill lära känna mig... Det handlar bara om en sak, och dom får en snyting om de rör vid mig på ett olämpligt sätt.

Sen har jag lärt mig att mitt utseende inte är ett av de bästa.
Är inte det orättvist?
Att när man äntligen vågar gå klädd som man vill för att trivas någe med sig själv....så är det fel för att folk ska acceptera en?
Jag träffade en riktigt bra vän för 2 år sen... Via bilddagboken.... Vi började chatta via MSN, men efter abra en vecka träffades vi.. Och sen dess har vi hållit ihop i vått och torrt! <3 Hon accepterar mig för den jag är och det får mig att samla mod till att fortsätta kämpa.

Men  som sagt... Jag vågar inte öppna mig för för snygga killar. Jag ser bara ner på mig själv och tänker: "Han är för bra för mig."
Jag försöker inte ens! Jag vågar inte skämma ut mig mer än jag redan har gjort hela livet!
Jag är dessutom rädd att bli sviken... Så om jag ska bli ihop med någon måst det verkligen brinna om oss båda och båda måste tro på att det går att leva ihop... För jag käner själv att vara ihop och sen göra slut efter någon månad...det klarar jag inte.
Jag vill ha den där äkta kärleken jag aldrig har fått känna från någon nära person förut.

Sen hjälper jue inte folk mig inom sporten heller...
De finns de som säger att jag är söt... De finns de som säger att jag är en av Sveriges bästa ryttare.... De finns dom som tror på mig....
Men det finns alltför många som dömmer mig efter utseendet.
I ridsporten ser alla likadana ut för mig. De går runt i modekläder från ridsportbutiker, fint sminkade och så långt fint hår uppsatt i en hästsvans.
Och utanför stallet är de klädda som om de antingen jobbade på kontor eller fotomodeller för en modetidning, eller som fjortisar. (Det är det jag ser.)
Jag är den enda som är piercad, tatuerad, går i svart, utsläppt hår... Jag knoppar inte mina hästars manar... Jag har inte martingall om det inte behövs...
Och vad för jag höra?
"Så kan man inte se ut." "Hon ser jue inte klok ut." "Tänker hon inte alls vad det kan ge för signaler?" "Hennes hästar ser ju ut som vildhästar eller gamla travare."
Ska det vara så svårt att få vara den man vill vara? Ska det vara så svårt för människor att låte en ensam person som jag få vara i fred någon gång.
Jag vet ingen som vet exakt hur mitt liv har varit. Folk i ridsporten vet knappt om mitt liv utanför stallet. För det är ingen som bryr sig!
Det är aldrig ngåon som har frågat varför jag är så tystlåten som jag är.
Det är aldrig någon som har frågat varför jag lyssnar på just DEN musiken.
Det är aldrig någon som tänker eller ser mig som en ensam och ledsen, men mest trasig människa.

Om någon någon gång gjorde det skulle jag känna det. Så är det med "Takfönstersyndromet"... Vi kan göra ljud till vibbrationer och vibbrationer till ljud.... Jag kan det iaf, för jag har tränat upp det. Jag har alltid tex trott att ALLA kan höra när de blinkar. För det kan jag, men nu när jag frågar folk så kan ingen jag känner det.... Och de jag har frågat hittills kan inte känna åskans muller som vibbrationer i kroppen... Det kan jag. 

Nej, nu får jag runda av här.... Mina fingrar sviker mig just nu... Får försöka skriva klart någon annan dag.