sachiyosilver.blogg.se

Jag blir jätteglad när killar vill vara nära mig, skratta med mig och prata med mig överhuvudtaget. Men så fort det börjar komma in känslor blir jag skakis, stel och allmänt rädd. Varför?

 

I grundskolan blev jag mobbad och slagen av både killar och tjejer. Så närhet har aldrig varit min grej.

När jag har vågat öppna munnen för att säga hur mina känslor står till i mig, så skrattar killen. Vilket gör att mitt lillla, lilla självförtroende jag har sjunker mer.

Sen har vi den viktigaste punkten! MIG! Jag har sådana hårda tankar om mig själv. Jag kan trycka ner mig själv på 10 sekunder om jag har haft en bra dag innan!

 

Älskar man inte sig själv blir det fan så mycket svårare att älska någon annan!

 

Många har sagt genom åren: "Du borde ha en pojkvän. Du kanske skulle slappna av något då!"

 

Knappast... Skulle jag, mot alla odds, skulle jag fan bli stelare och klumpigare. Varför? För att jag vill vara perfekt för dne jag älskar. Annars kan han ta någon annan. Någon han förtjänar!

 

Och tjejer... Nej, det finns det inte tal om! Blir jag NÅGONSIN kär i en tjej, (sannolikt med 0 typ), så kommer jag be henne att tänka efter, förklara varför just jag är speciell för henne och sen skulle jag nog ta en redig fundering på om det inte är så att jag kan tänka mig att vara med en tjej istället.

Just nu låter det GALET, men fan... vem vet vad jag gör om 10 år?  Jag kanske fortfarande blir utskrattad av killar jag har fallit för?

 

Nej, detta leder ingenstans... Bara till fler tankar om hur livet KAN bli och hur ensamt det ÄR!

 

Nu ska jag se på Chameleon. (En japansk film med min favorit skådespelare Tatsuya Fujiwara i huvudrollen!) <3

 

Kram Sachiyo