Hästviskare? Nä, men kännare kanske.
Idag kom flickan som har lånat ponnyn Baby som har stått i mitt stall i en månad.
Den hästen har inte haft det lätt....
Kan lätt räkna ut att den har blivit slagen, felbehandlad och inte fått mycket till kärlek!
Tack vare alla mina år med hundratals olika hästar kan jag nu lätt se om det är kaxighet, elakhet eller rädsla som spökar i en hästs hjärna när jag hanterar den.
Den här ponnyn som jag nu har lett ut och in på i en månad och sett att hon är helt missförstådd!
När hon kom hit såg jag bara en ponny som inte kunde stå still när man stod bredvid den eller ens när man skulle hoppa upp på henne. Så då såg jag bara en "bortskämd" häst som gjorde som den ville. Men nu har jag ändrat lite på omfattningen.
Baby är så rädd för människor, så om man ens lyfter en hand i gest att ge henne ett slag ställer hon sig i försvarsställning och då vågar ingen säga till henne, så hon får göra som hon vill.
Dessutom har hon en för liten sadel, vilket gör att hon får sadeltvång och får extremt svårt att stå still när man ska hoppa upp på henne.
Hon slänger sig och klättrar på väggarna om man kommer in till henne i boxen med något i handen, vilket är HELT NATURLIGT för en häst som har blivit slagen i boxen och inte kan ta sig därifrån.
Så... Den 14 September satte jag mig upp på Baby.
Hon var en fantastisk ponny som jag älskade direkt! Hon hade svårt för det jag bad om (att stå still när jag hoppade upp), men hon lärde sig snabbt då jag tog det lugnt med henne. Till slut satt vi tillsammans i ridhuset och galopperade med långa tyglar utan stress eller spänningar.... Bara ett enkelt ridpass för att bevisa för henne att hon kan slappna av under en ryttare.
Den 15 September skulle jag hämta henne i hagen (dagen innan hade jag tagit in henne för kvällen redan.)
Problem uppstod i hagen....
Jag har varit med om att en häst attakerar mig om jag kommer för nära. Men jag har aldrig varit med om en häst som rusar emot en, stannar en meter ifrån och antingen krattar med ett framben eller stegrar sig över en.
Hon försökte skrämma mig. Få mig att backa från henne och lämna henne ifred... men hon var för rädd för att gå på mig, så hon hotade mig bara. Det har jag aldrig sett hos en häst förut.... Så jag bara stod där medans hon högg och slog efter mig, och jag lyfte ett ögonbryn, inget mer.
Till slut satte jag mig på knä och väntade att hon skulle komma fram till mig. Vilket hon gjorde till slut, och vi kunde gå in utan problem och hade en jätterolig idtur med hoppning på utebanan! ^^
Idag... den 16 September kom ryttaren för att hämta Baby till ett stall i Stockholm. Hon fick inte tag i Baby, så jag sa att jag hämtar henne.
Jag förklarade även på vägen att hon vill komma in, men hon vågar inte. (Ryttaren sa att Baby hade "attakerat henne".
Jag gick ut till hagens mitt och väntade på henne... För så fort Baby fick syn på mig fattade hon galopp, öronen var helt bakåtslickade och hon såg galen ut. Men jag visste, kände, att hon inte skulle skada mig. Så jag stod kvar.
Pappa som hade kommit till stallet skrek åt mig att akta mig, men jag stod kvar. Baby stannade en meter ifrån mig, stegrade sig och såg sedan på mig med en mörkblick medans jag såg på henne med den lugnaste blick jag bara kunde ge henne....men jag hade inte rört mig alls. (Tacksam att pappa höll tyst sen, för han förstod att jag visste vad jag höll på med.)
Efter en stund med den övningen, (hon tog sats flera gånger och gjorde liknande saker emot mig, men jag stod bara där eller gick efter henne i lugn takt), märkte jag att jag hade fått en "publik" längs stallet. 10 personer stod och såg på medans Baby försökte jaga bort mig och jag bara stod där och försökte få henne att förstå vad jag ville.
När jag för 3:e gången gick när på knä framför henne kom hon fram till mig.... Nosade mig i ansiktet... Sparkade med banen bredvid mig och stod sedan stilla. Jag kunde klappa henne, pussa hennes mjuka mule, resa mig och ta tag i hennes grimma och gå ut med henne som en av många hästvänner jag har.
Och jag fick en applod av folket som hade kollat på. (Det kändes väldigt skumt, men jag gjorde det Baby förtjänar. En nystart och förtroende för en människa.)
Det kändes mer skumt när folk sedan säger: "Du är ju nästa 'Kvinnan som talar med hästar'."
Jag har ett öga för hästar, ja. Och jag har mött hundratals hästar i mina dagar. Och jag har en känsla för ridningen som inte många har. Men det är inte att viska. Det är att visa en häst respekt och samtidigt ge den en vinkeln om att jden ska gå under min hand.
Det måste finns respekt för varandra och ett förtroende för varandra mellan häst och ryttare. Och det är det förtroendet för varandra man måste finna, annars är det ingen idé att kalla sig ryttare!
Nu har hon åkt och jag har förklarat för ryttaren vad hon måste göra för att det ska bli så bra som möjligt.
Jag har lovat att komma och hjälpa henne om det behövs. (Hon ska låna Baby i 1 år från en kvinna i skåne, så vi har tid på oss att jobba fram det självförtroende Baby måste ha för att kunna gå vidare.)
Jag önskar ibland att det fanns klokare människor som höll på med djur... Det är liksom inte bara djur. De är mer än så om de bara får bli ledda på rätt väg och får kärleken de förtjänar.
Den hästen har inte haft det lätt....
Kan lätt räkna ut att den har blivit slagen, felbehandlad och inte fått mycket till kärlek!
Tack vare alla mina år med hundratals olika hästar kan jag nu lätt se om det är kaxighet, elakhet eller rädsla som spökar i en hästs hjärna när jag hanterar den.
Den här ponnyn som jag nu har lett ut och in på i en månad och sett att hon är helt missförstådd!
När hon kom hit såg jag bara en ponny som inte kunde stå still när man stod bredvid den eller ens när man skulle hoppa upp på henne. Så då såg jag bara en "bortskämd" häst som gjorde som den ville. Men nu har jag ändrat lite på omfattningen.
Baby är så rädd för människor, så om man ens lyfter en hand i gest att ge henne ett slag ställer hon sig i försvarsställning och då vågar ingen säga till henne, så hon får göra som hon vill.
Dessutom har hon en för liten sadel, vilket gör att hon får sadeltvång och får extremt svårt att stå still när man ska hoppa upp på henne.
Hon slänger sig och klättrar på väggarna om man kommer in till henne i boxen med något i handen, vilket är HELT NATURLIGT för en häst som har blivit slagen i boxen och inte kan ta sig därifrån.
Så... Den 14 September satte jag mig upp på Baby.
Hon var en fantastisk ponny som jag älskade direkt! Hon hade svårt för det jag bad om (att stå still när jag hoppade upp), men hon lärde sig snabbt då jag tog det lugnt med henne. Till slut satt vi tillsammans i ridhuset och galopperade med långa tyglar utan stress eller spänningar.... Bara ett enkelt ridpass för att bevisa för henne att hon kan slappna av under en ryttare.
Den 15 September skulle jag hämta henne i hagen (dagen innan hade jag tagit in henne för kvällen redan.)
Problem uppstod i hagen....
Jag har varit med om att en häst attakerar mig om jag kommer för nära. Men jag har aldrig varit med om en häst som rusar emot en, stannar en meter ifrån och antingen krattar med ett framben eller stegrar sig över en.
Hon försökte skrämma mig. Få mig att backa från henne och lämna henne ifred... men hon var för rädd för att gå på mig, så hon hotade mig bara. Det har jag aldrig sett hos en häst förut.... Så jag bara stod där medans hon högg och slog efter mig, och jag lyfte ett ögonbryn, inget mer.
Till slut satte jag mig på knä och väntade att hon skulle komma fram till mig. Vilket hon gjorde till slut, och vi kunde gå in utan problem och hade en jätterolig idtur med hoppning på utebanan! ^^
Idag... den 16 September kom ryttaren för att hämta Baby till ett stall i Stockholm. Hon fick inte tag i Baby, så jag sa att jag hämtar henne.
Jag förklarade även på vägen att hon vill komma in, men hon vågar inte. (Ryttaren sa att Baby hade "attakerat henne".
Jag gick ut till hagens mitt och väntade på henne... För så fort Baby fick syn på mig fattade hon galopp, öronen var helt bakåtslickade och hon såg galen ut. Men jag visste, kände, att hon inte skulle skada mig. Så jag stod kvar.
Pappa som hade kommit till stallet skrek åt mig att akta mig, men jag stod kvar. Baby stannade en meter ifrån mig, stegrade sig och såg sedan på mig med en mörkblick medans jag såg på henne med den lugnaste blick jag bara kunde ge henne....men jag hade inte rört mig alls. (Tacksam att pappa höll tyst sen, för han förstod att jag visste vad jag höll på med.)
Efter en stund med den övningen, (hon tog sats flera gånger och gjorde liknande saker emot mig, men jag stod bara där eller gick efter henne i lugn takt), märkte jag att jag hade fått en "publik" längs stallet. 10 personer stod och såg på medans Baby försökte jaga bort mig och jag bara stod där och försökte få henne att förstå vad jag ville.
När jag för 3:e gången gick när på knä framför henne kom hon fram till mig.... Nosade mig i ansiktet... Sparkade med banen bredvid mig och stod sedan stilla. Jag kunde klappa henne, pussa hennes mjuka mule, resa mig och ta tag i hennes grimma och gå ut med henne som en av många hästvänner jag har.
Och jag fick en applod av folket som hade kollat på. (Det kändes väldigt skumt, men jag gjorde det Baby förtjänar. En nystart och förtroende för en människa.)
Det kändes mer skumt när folk sedan säger: "Du är ju nästa 'Kvinnan som talar med hästar'."
Jag har ett öga för hästar, ja. Och jag har mött hundratals hästar i mina dagar. Och jag har en känsla för ridningen som inte många har. Men det är inte att viska. Det är att visa en häst respekt och samtidigt ge den en vinkeln om att jden ska gå under min hand.
Det måste finns respekt för varandra och ett förtroende för varandra mellan häst och ryttare. Och det är det förtroendet för varandra man måste finna, annars är det ingen idé att kalla sig ryttare!
Nu har hon åkt och jag har förklarat för ryttaren vad hon måste göra för att det ska bli så bra som möjligt.
Jag har lovat att komma och hjälpa henne om det behövs. (Hon ska låna Baby i 1 år från en kvinna i skåne, så vi har tid på oss att jobba fram det självförtroende Baby måste ha för att kunna gå vidare.)
Jag önskar ibland att det fanns klokare människor som höll på med djur... Det är liksom inte bara djur. De är mer än så om de bara får bli ledda på rätt väg och får kärleken de förtjänar.
blev rörd <3